Monark M400 1951

Monark M400 1951
M400

Just hemkommen en kall vinterdag..

Jaha ja, galenskap kommer sällan ensam sägs det. Efter att ha ställt M71:an i fjärran land så köpte kompisen en 1954 års Kärnan med 120cc Husqvarnamotor. Då den Gotlandsimporterade klenoden hade en grym patina kunde man inte låta bli att bli sugen på nåt mer själv. Håll med om att den har ett visst stuk? På Gotland är Autosol och tomteskur okända begrepp på motorcyklar.

Kärnan 1954

F.d gotländsk monark M400

Efter en tids letande dök det upp en Gotlandsimporterad (även den) Monark M400 från tidigt 50-tal. Den salta luften har verkligen satt sin prägel på den, så gotlandsrost fanns det rikligt med. Det fattades lite bitar, men sånt borde gå väl att få tag på tänkte jag. Efter mångt och mycket letande efter ILO, som motorn heter, så var det bara att acceptera att reservdelar verkar bli väldigt svårt. När jag fick höra att kolven satt fast så blev det ingen affär. Däremot hittade jag hur mycket delar som helst om den mer kända "JLO" alltså Jennifer Lopez.

Nästa objekt dök upp lite före jul. Ännu en Monark M400 med denna gång från Dalarna. Till synes komplett och med en motor som går runt. En kall vinterdag i mellandagarna satte jag tillsammans med kussen som bärhjälp upp till krokarna innan Falun. Vid närmare inspektion så var det nog inga större fel på hojen, kickfjädern var av, fotpinnarna saknades. Fotpinnar går ju alltid att fixa själv om man inte vill köra med rullskridskor på förstås. Särskilt långt hade den inte gått, 860 mil om man får tro hastighetsmätaren, och det är ju inte mycket. Hastighetsmätarvajer, och alla andra vajrar var förvisso av, men siffran är nog rätt ärlig ändå.

Blocketbild

Affär blev det. 8000kr kostade kalaset, inte världens bästa pris, men okej, nu hade jag en retro-hoj i alla fall. Om man förresten vill regga en sån här gammal goding så kom ihåg att få ett skrivet kvitto som sen ska skickas in till vägverket. Allt blir också så väldigt mycket enklare om gamla nummerplåten finns kvar. Och till er som inte trodde det, så går det utmärkt att knöka in en sån här i skuffen på en halvkombi om man tar bort framhjulet först.

Hem kom den. Och väl hemma såg jag att det här är inget man startar och kör iväg med utan vidare. Kicken trasig, batteriet dödare än dött sen decennier, kedjan kuggade över på nåt underligt sätt, och bensinen i tanken var ersatt av rost. Men efter många års förvaring i en laggård kan man inte begära så mycket annat. På motorn låg spår av havreskörden cirkus 1961, samt en hel del anrikt damm och smuts.
Löftet att inte meka med den utan bara köra med den som den är, rök därför ganska omgående.

Det första som blev fixat var luften i däcken. En pumpning och dom har varit täta sen dess. Framdäcket är av fabrikat Värnamo, förmodligen orginaldäcket och ser fortfarande fint ut. Jag fyllde i bokstäverna med vit krita för att få lite hotrodstuk. Bakdäcket har blivit utbytt till ett nabbdäck, oklart varför, men det ser coolare ut så här! Bakfälgen är förresten blå av nån anledning, kanske nån körde på en dalahäst och kvaddade den ursprungliga. Bromspedalen till bakbromsen hängde ner då returfjädern hade hoppat ur baknavet.

Hjulen

Olja fanns kvar i motorn. Långt ifrån fräsch, men i alla fall gul. Tändstiftet var av nån mysko anledning alldeles igenrostat, trots att cylindern visade sej vara jättefin inuti. Under motorkåpan på högersidan dolde det sig en likströmsgenerator. Den såg fräsch ut, men det tillhörande laddrelät såg ut att ha fjuttat eld en gång i tiden.
Lite snurrande på bakhjulet hittade felet på kedjan, den var av fel sort! För kort delning mellan länkarna och passade därför inte in i bakdrevet, och då inte heller framdrevet. Det senare satt löst då muttern som ska hålla fast det hade lossnat. Den hojen måste ha gått riktigt knaggligt med en sån kedja, och nån såg ut att ha kört med den bra länge.

Nåväl. Bort med tanken. Bortsett från den interna rosten var den förvånansvärt fin och buckelfri. Bort med hjulen. Bromsarna såg fina ut, men man kanske inte bromsade i onödan förr i tiden när man väl fått upp farten. På gamla Åsa-Nissefilmer har jag sett att man gärna kör in i höstackar för att få ner farten.

Tanken. Tolv liter oljeblandat ska det gå i..

Framgaffeln är av teleskoptyp och var väldigt modern på sin tid. Det här var dock långt innan oljestötdämpare blev på modet, så framfjädringen skulle man smörja med fett lite då och då. Faktum är att hela rasket enligt instruktionsboken ska plockas isär och servas med jämna mellanrum. Räck upp handen alla ni som verkligen gjort det...
Gummibälgarna på framgaffeln hade sett sina bästa dagar och hade gett upp på ett antal ställen. Nya lär inte gå att få tag på, men universalgummin från Lelles i Uppsala passade faktiskt riktigt bra!


Framgafflarna samt ex-gummibälgarna.	Fjädringen. Hela fjädrar också..!

Ur instruktionsboken: teleskopgaffeln i sin helhet.

Bälg i orginalutförande.

Styrlagret i fram glappade lite, men det var bara att smörja upp och dra åt.
En annan problempunkt var styret. Lite krokigt får man ju räkna med när folk råkar ut för blandade småkrascher, men tyvärr var det böjt precis där gashandtaget var fastsatt, så när man skruvade åt handtaget ordentligt så gick det tungt. Det blev en del börjande ,bankande och slipande innan det blev som det skulle.
Backspegeln föranledde en del bryderier. Då den är väldigt kort och sitter långt in så kan jag inte begripa hur man ska ställa in den för att inte bara se sig själv?! Den kompletterades med gamla backspegeln jag hade på moppen så får orginalspegeln peka på vad den vill. Det gör den förresten också då fästet har skakat sönder av de guppiga dalavägarna.

Arbete pågår. Nästan.

Bromsarna var som sagt i galet fint skick. Efter att frambromsen fått ny vajer så visade det sig att den tog riktigt uselt. Gammalt fett i bromstrumman är visst inte bra för bromsverkan så en rejäl avfettning och maskinell uppruggning av klossar och trumma gjorde susen. Nu bromsar den bara "dåligt" men så skulle det visst vara på den tiden. För mycket frambroms på grusväg slutade ju i krasch!
Jag köpte en ny "universalvajer" till bromsen där fram. -Töjer den sig?, frågade jag guben som sålde. -Nej det gör den inte, sa han. Vajern töjde sig visst det.
Billiga universalvajrar är till för små japanskor på väg på scooter till pokémonkonvent och inte för grusvägshulken anno 1951 på väg till skogsavverkning.
En bättre vajer införskaffades på Cykelviktor i Uppsala.

Inne i strålkastaren bor hälften av hojens elsystem. Jodå, gamle herr Edison är äldre än hojen så 6-volts likström ska det vara. Tändningslåset som sitter ovanpå är av den gedigna sorten där brytaren låter klonk-klonk istället för klick-klick. Nyckeln fattades men resten var fullt fungerande och i fint skick. En ny nyckel svetsades ihop av bitar från en klädhängare och en utegrill.

Orginalnyckeln som den borde se ut.

Tändningen slås till genom att man trycker ner nyckeln och sen kan man vrida höger/vänster för parkeringljus och vanligt ljus. Bromsljus finns inte, men det var ju det här med höstackarna om ni minns. Två kontrollampor finns ovanpå. En grön för neutralläge och en röd laddlampa. Snacka om hi-tech!
Lamporna föranledde lite krångel förresten. Dom är av nån udda modell med krage dom ska klämmas fast och jordas i, och såna går inte att hitta längre. Då tar man en helt vanlig lampa man löder fast en sladd i och sätter på lite krympslang. Funkis!
Reflektorn i stora strålkastaren var förresten underligt felfri och blank efter alla dessa år. Kvalutta minsann!


Lyset	Egenknåpad lampa

Ännu häftigare är att det finns en hastighetsmätare från VDO som dessutom är belyst! Ja jag tänker Honda Goldwing på en gång typ. Lampan till belysningen gick inte att hitta heller. Det är en sofittenlampa (rörformad med spetsiga ändar) av icke vanlig längd, så då köpte jag en 8 volt rörlampa (ser ut som en större glasrörssäkring) från Elfa och lödde på en plutt i varje ända. Mission accomplished!
Hastighetsmätarvajern var av, och trots vdo-anslutningar i båda ändar så var det svårt att hitta en av rätt längd. 1,2 meter ska det vara, men till slut dök det upp en på tradera. Tyvärr hamnade priset på 300+ kr, men men, nu är det rätt sort i alla fall!

Den kan gå i 120. Det står ju så!

Hastighetsmätaren ville till en början inte visa nånting. Trots provkörningar med borrmaskinen så rörde sej bara kilometerrräknaren. Det visade sej att nålen hade snurrat ett extra varv och lagt sig på fel sida om nollpinnen. Jag passade på att ta isär allt, smörja upp och skaffa nytt glas. Runda glas från glasmästarn är förresten inte billigt.
Nu funkar den som den ska, fast bara ibland. Ibland gör den en lång paus på 40 innan den kommer vidare. Den visar lite som den vill, och det är en rätt soft attityd, eller hur? Man bör inte ha så bråttom jämt.

Om man vill registrera en sån här gammal klenod och köra med den lagligt så behöver man bland annat ramnumret. ..men var i hela friden sitter det?? Skrapa skrapa torka torka torka.. nää vafan.. Innan jag hittade ramnumret hann nästan hela ramen bli renputsad och det var ju inte meningen. Patinan gick bokstavligen att sopa upp från verkstadsgolvet.. Ramnumret sitter förresten under sadeln på vänster sida, röret från sadeln ner till bakhjulet.

Hojen plockades ihop bit för bit, och en dag var den såpass komplett att den kunde startas och provköras.

Bit för bit blir det en .. hoj!

Och vi provkör...!!! I mitten på februari var det dags för provkörning. Ut i snön och minusgraderna. Mycket snö och riktigt kallt. Inte hojväder alls, men vad gör man inte för tekniken?!
Och gick gjorde den, riktigt bra dessutom. Förvånansvärt bra bottendrag. Ljudet kan jag inte riktigt beskriva då det inte är vanligt på våra vägar längre , men lukten är solklar (eller snarare dimmig) tvåtakt.
Och tur att man råkade ha nabbdäck där bak, funkar bra i snö. Laddningen var inte klar än, men batteriet räckte till åtminstone en halvtimmes körning. Körde man i gupp hoppade batterisladden av, men det var ju lätt fixat. Skräp/stopp i soppakranen satte också stopp för framfarten mer än en gång, men det var bara att blåsa i slangen så släppte det.
Lite väl kyligt var det, så vidare provkörningar fick vänta fram till vårkanten.

När vårkanten väl infann sig så var laddningen klar, och sen lyckades jag med bedriften att få stopp åtta gången på tre kilometer. Skräp i soppakranen 7 av dom, och en skruv i förgasaren som skruvade ur sig den åttonde. Skräpet i tanken verkar härröra från nån tankantirostbehandling från fabriken. Efter att ha korsat ett filter från ett oljebrännarmunstycke med soppakranen så försvann alla såna problem. Och den här hojen är faktiskt riktigt rolig att åka på!

Nu med filter

Vidare missöden var punka på båda hjulen (ventilen lossnade på orginalslangarna) och sladden till batteriet fortsatte hoppa av. Men laddregleringen funkade så bra att hade man väl fått igång den så gick hojen utan batteri!
På en marknad hittades en ny fjäder till sadelfjädringen (passade nästan, fick svetsas lite) samt en ny flottör till förgasaren då den gamla läckte och trots 159 lödningsförsök inte ville bli tät.

Då kompisens Kärnan lättviktare inte visade sig vara så snabb som önskat (marschfart 50 och toppfart 62) så falnade intresset lite från hans sida och retro-åkandet uteblev. Men det har blivit en hel del körning på småvägarna här i alla fall! Grusvägar trivs den bra på, och i ungefär 80 knyck mår den riktigt fint, och det är väl för sånt den är konstruerad. Det är obalans i framhjulet märker man då man kör på plan asfalt, men sånt är säkert bra för blodcirkulationen?!. I vilket fall som helst så är det en kul hoj som alltid får uppmärksamhet. Den är ingen dussinvara direkt, och många äldre herrar man stöter på är synnerligen intresserade. "En sån där hade min granne" typ.
Av en gube på jobbet fick jag en gammal skinnpaj som gör sig rätt bra till.
Det kul med gamla grejor!!

Här på grönbete hem till morsan. Koll av laddreglering pågår.

Senare då jag kände att det var dags för ett nytt projekt så blev hojen såld till en trevlig herre från Örsundsbro!