Pelle fånar sig med radiostyrt!
Hur var det här då, undrar psykologen?
Första radiostyrda bilen var en Taiyo/Dickie Willys Overland Jeep. Kanske julen 1983 eller 1984?.
I dagens ögon sett en lite udda skapelse. Den hade nämligen ingen styrning på framhjulen. Istället hade den en motor per bakhjul och styrningen som var av slavmodell bara följde kursen som bestämdes av just bakhjulen.
Bilen kunde åka framåt, bakåt, svänga en smula och göra lite trick. Hög och lågväxel fanns, och en liten justerskruv för att justera så den gick någorlunda rakt fram när den skulle.
Med fick jag också med laddningsbara batterier 6 st Daimon AA NiCd på kanske 500 eller 600 mAh och en rejäl laddare till dom. Förmodligen kostade det mer än bilen. I bilen var två batterier till radiomottagaren, två för framåt och två för bakåt. Ganska udda upplägg. Enligt manualen skulle man skifta batterierna mellan dom för radiomottagaren och dom för framåt när bilen började bli trött.


Bild snodd från Tradera. 299 kr enligt prislapp.

Kördes mest med inne då styrningen, eller snarare avsaknaden av den gjorde att den inte funkade i ojämn terräng, eller snö. Batterierna gillade inte kyla heller fick man erfara.
Med tiden blev kugghjulen i växellådan dåliga och började kugga över. Inget som lille Pelle lyckades laga. Bilen blev långt långt senare sprängd med en kinasmällare. Hoppsan!
Men den var åtminstone en riktig radiostyrd bil, ingen sladdstyrd, för så mycket visste man att en sån skulle man inte ha.

---

Radiostyrd bil nummer två var en Acetec Turbo Leopard från nån leksakskatalog (Stor och liten troligen 1986).
Vi önskade oss sådana till julklapp Björn och jag, 599 kronors prislapp till trots, och jag hoppades det stora paketet i julklappsgarderoben var en sån! Och det var det! En röd! Ååå va snygg, åå vad lycklig man blev! Vet inte om man kunde bli förälskad i en leksak, men det var inte långt ifrån. Den fick hedersplats på nattduksbordet och förmodligen i sängen också. Så perfekt den var! Den fick bästa möjliga tillvaro och dom finaste kalle-anka-klistermärkena sattes på. Jag tejpade också på röda märken på bilen och sändaren så vi inte skulle förväxla bilarna eller sändarna.
Åtta AA-batterier i bilen och ett 9-volt i sändaren. Batteriladdare fick vi med, som fortfarande finns kvar i nån låda nånstans.
Stel bakaxel, ingen differential, två växlar och on-off-styrning. Billig Koreansk leksak kan man tycka, men för oss var det fullvärdiga radiostyrda bilar. Det hade förstås känts ännu bättre om sändaren vore lite större och mer påkostad.
I mitten på 80-talet var nämligen en radiostyrd leksaksbuggy det som en unge helt enkelt skulle ha. Tyco/Taiyo gjorde "Jet Hopper", Nikko gjorde "Turbo Panther" samt "Black Fox" och Acetec just den här. Tillsammans sålde dom i miljoner, med Acetec som det billiga koreanska alternativet. Gjutningen på plasten höll dock oväntat bra kvalitet. Som riktiga hobbybilar räknades dom inte. Dom var mindre, billigare, hade ingen standardradio med servon samt ingen riktig reservdelshållning.


Acetec Turbo Leopard. Snodd bild här med.
Bilarna gick okej att köra inomhus då dom inte gick så fort. Dom lät ganska mycket, profilen på motorns drev stämde inte riktigt överens med dreven i växellådan, men det spelade väl ingen större roll. Högväxeln som fanns använde man aldrig, bilen blev alldeles för kraftlös då.
Oj så mycket vi körde. Hela vintern våren och sommaren. Björns styrning pajade, sen tejpes back, sen min styrning, och sändare. Minns alltså detta var det billiga koreanska alternativet. Farsan lagade så gott det gick. Styrningen var ett sorgligt kapitel. Det fanns inget ordentligt styrservo utan bara en motor med en växellåda som kunde gå höger eller vänster. Motorn var seriekopplad med ett motstånd så den inte skulle bli för stark för den klena växellådan. När man höll styrspaken åt ena hållet gick motorn fullt åt ena hållet. När man släppte spaken gick motorn i retur en kort stund åt andra hållet för att komma i lagom läge rakt fram. Det var returen som pajade på båda våra bilar. Nån transistor eller vad det var som dog. Alltså fick man börja styra tillbaka, nåt som inte kändes okej. Jag minns björn skickade in sin på reparation, kom tillbaka faktiskt lagad, och med ett extra styrservo.
Idén med detta servo kopierades direkt från tyco/taiyos jet hopper, och resten av bilen mycket från Nikkos Black Fox. Kommer inte ihåg hur länge bilarna levde. fram till nästa vinter i alla fall.
Acetec fortsatte utveckla bilarna. Året efter hade dom fått nabbdäck fram och större stötfångare. Sen blev sändaren äntligen större , kraftigare styrstag och ännu större stötfångare och spoiler. Efter det tog sagan tydligen slut. Nu skulle ungarna ha tv-spel istället!
Sändaren funkade förresten till gamla Taiyo jeepen. Inte turbon förstås.
Apropå sändaren hände nåt med räckvidden när bilen blev äldre, att räckvidden minskade till bara nån meter, trots fräscha batterier. Efter lite luskande på nätet verkar det har varit ett vanligt fel bland radiotyrda bilar i den klassen på den tiden. Nån komponent i sändaren eller kanske mottagaren som blev dålig.
Jag vet jag luftade leoparden nån gång på tidigt 90-tal och fick springa bara nån meter bakom den. En gubbe som kom förbi trodde jag hade jagat en råtta!
Efter det blev den pensionerad.

Såhär 30 år efteråt har jag klurat ut att bilarna faktiskt var "de-tunade". Jag byggde nämligen om en Turbo Leopard med modern radio och elektronik, och faan vad den gick! Alltså, varken Björn eller jag minns att den gick så fort. Med den kraften så kom högväxeln plötsligt till sin rätt, och så kul den blev att köra! Efter min ombyggnation fick motorn 12 volt, och efter en halvtimmes börnande var motorn knappt varm, så alltså var den gjord för 12 volt. Men tydligen har batterierna varit kopplade så att motorn fick (gissningsvis) 9 volt på turbo, 6 volt på vanlig fram och back, och styrningen resterande tre volt. Anledningen till de-tuningen var väl att få ner antalet returer, då ungarna kommer krascha bilarna väldigt hårt väldigt fort. Efter lite harvande på Ebay har jag i skrivandets stund byggt TVÅ hottade Turbo Leoparder med 27mhz proportionell rattradio (kyosho Perfex) med mottagare, modernt fartreglage och miniservo till styrningen. En riktig räser! Bilen har blivit ännu snabbare genom att AA- batterierna bytts till AAA- batterier med hjälp av adaptrar. Spar mycket vikt och körtiden blir inte lika absurt lång. Lekte lite med tanken på LiPo-batteri och borstlös motor, men jag tror inte resten av bilen kommer tåla det. En Turbo Leopard har aldrig varit lika kul som nu!

Hmm, jag kom över två risiga Nikko Turbo Panther frame buggys också, vad kan man göra med dom...?

Av en slump kom jag över en Nikko Black fox för nästan inga pengar alls. Jättefin och funkade hur bra som helst. Men bakdäcken föll i bitar så jag köpte bakdäck till en Tamiya Hornet som jag skar ner lite och limmade ihop igen för att få dom lite mindre. Black Fox var en av dom bilarna som startade buggyfebern på den tiden. Den är i skala 1:14 och inte 1:16 som många andra.
Den är trött, svårkörd och fastnar gärna på ojämnheter, men så var det på den tiden! Stel diffad bakaxel och minimal framfjädring gör att nåt bakhjul gärna hänger i luften och så kommer man ingen vart.
Tur att utvecklingen gick vidare.
Turbo leoparderna har förresten odiffad bakaxel och har därmed inga som helst problem med framkomligheten. Svänger gör dom utmärkt ändå.

===================================================================================

En parantes är Tamiyas 1/32 4WD Jr bilar. Mindre och inte radiostyrda versioner av deras radiostyrda 1/10 bilar. Två AA-batterier och dom gick full fart rakt fram. I USA och Japan tävlade man inomhus mot varann på speciella banor. I Europa körde vi på Ivars grus. Bilarna skumpade runt helt oberäknerligt och det var vad som var det roliga. Jag hade en Boomerang och Björn en The Fox. Dom gick mycket och hårt. Åtta batterier från turbo leoparderna gjorde vi kunde hålla ut länge.
Med på gruset fanns ibland också några 1/32 bigfoots som åkte fram och tillbaka i sakta mak. En monster beetle (kallades monsterchnasen) en Clod buster (kallades chi bi efter en japansk matinéfilm om ankor i stan) och ibland min Blackfoot eller Lunch box (kallades käklådan). Dom sköttes ofta av Tejpe som vände dom när dom fastnat.
Men det gick sönder och lagades. Ibland råkade man trampa på dom, och ibland ,ööh, råkade man kasta sten på dom. Boomerangen finns kvar och ser minst sagt slutkörd ut. Jag köpte i slutskedet ytterligare en boomerang men en sämre tillverking gjorde att däcken och alla små kugghjul sprack. Ingen körning med den inte.

=============================

En annan parantes är denna gång en båt. En Nikko Caribic Star, som jag suktat efter i en leksakskatalog. Och jag vet jag åkte med farsan in till en leksaksaffär i centrala Uppsala (den finns kvar!) och köpte en sån, och som jag fick bära genom gågatorna också! Faktiskt en av dom enstaka gånger jag var i centrala Uppsala innan jag började plugga där. Kom man från vischan så hamnade man alltid ute i nåt stort köpcentra, oftast B&W eller Obs i Västerås.
Ganska stor båt, spakradio 27,145 Mhz. Ganska så tung, särskilt med nicd-batterier , och vinglig. En tung svajande antenn gjorde inte saken bättre.
Kördes först i badkaret (såklart) och jag antar vi borde ha varit ner till campingen vid Ramsjön men har inget minne av det. Till sommarstället i Finland var den tänkt, och där fick den gå mycket. Batterierna räckte ganska länge.
En blåsig dag löd den plötsligt inte radion längre, utan fortsatte gå rakt ut i vågorna. Länspumpen räckte inte till utan båten sjönk med batterier och allt. Så kan det gå!
Hittade en likadan på tradera långt senare, men näääh, inte värt besväret att bygga om den till modern elektronik, som jag tycker är ett måste numer.

=================================

Nåväl, åter till bilarna.
Senare började man jämföra med vad andra hade för bilar. Det började där med att nån i skolan hade en häftigare radiostyrd bil. I det här fallet Nilsson som hade en Tamiya Striker. Förvisso omålad men gick jättefort, oj oj, och STOR var den. Sändaren likaså. Och vilken jättemotor dessutom! Jag fick provköra ute på Skyttevägen i Gåvan där dom bodde. Den gick som ett skott, mycket fortare än vad jag var van vid eller kunde hantera. Jag gjorde helt av misstag en snygg stoppsväng under en parkerad Saab. Jag var glad jag inte körde sönder den. Strikern alltså.
Tror förresten Ekroth hade nån häftig bil också. Har minne av en challenger 250 radio, men inte nån bil..
Jag vet jag fick låna Nilssons bil senare, i en papperskasse som luktade cigarettrök nåt otroligt. Jag körde inte särskilt mycket, ville ju inte kvadda den, men jag gissar att habegär uppstod för snart så beställde jag det mest liknande som fanns, en Tamiya Sonic Fighter, för egna pengar ur nån leksakskatalog. Troligen sommar 1989.
Väl hemma så skulle den byggas ihop så fort som möjligt. Jäklar vad med delar, måste ha ett stort öppet utrymme att göra det på. Hmm, sängen! Bort med täcke och överkast och bygg där!
Bland det första som skulle göras var att måla karossen, men det hade man ju inte tid med.
En jättehög skruvar och några dagar senare med mycket slit, osäkerhet och frustration och den gick att köra med. Många av skruvarna gick tungt att få i så det var inte lättskruvat direkt.
Förresten kom det med en svart tygväska med tamiya-märke på, och den hängde med i bra många år.
Nåt som ställde till mycket huvudbry var oljestötdämparna som helt enkelt gick tungt och inte ville gå ut ordentligt.
Bärarmarna bak gick tungt dom också. Men med tiden blev det bättre och bilen blev inte lika låg bak. Den skrapade i ganska mycket i början så jag tejpade dit ett stålband under växellådan för att skydda den.
Radion var en Acoms techniplus spakradio som jag än i denna dag tycker är av bra kvalitet. Trevligt med voltmätare på den. Går att köra ända ner till mätaren går ner till nära två sa Nilsson. Batterierna jag haft i gamla Turbo Leoparden hamnade i sändaren.
Jag kommer ihåg jag berättade för Nilsson att jag köpt en likadan (nåja nästan) men vi körde väldigt lite tillsammans för vi bodde en bit ifrån varann och jag tror dom flyttade till Sala året efter. Han hade förresten köpt en bränslebil istället av Lång-Gunnar, men vet aldrig om han fick fart på den.
Nilsson hade skrytit med att han byggt ihop servona också, men jag ville inte riktigt tro på det.
Man skulle lära sig köra, och lära sig ladda batteriet lagom länge. Learning by doing alltihop.
Laddkablarna med inbyggd resistans som kom med var ett måste. Inga smartladdare på den tiden. Ibland laddade jag från en bilbatteriladdare och ibland från ett bilbatteri som stod i mitt rum under bruna knirkiga stolen.
Turbo Leoparden var överkomlig och begriplig att köra, men inte den här. Här kom känslan av att man inte alltid behärskade den och känslan av att kunna råka förstöra den och krascha bort pengar. Den var från 14 år av en anledning.
Senare målade jag den ändå, så gott man kom åt. Men inte grå som den skulle vara, utan röd med silverfälgar. Med pensel. Jag hade nämligen en AFX Ferrari bilbanebil som var målad så, och jag tyckte det var snyggt. Turbo Leoparden var ju också röd. Och farsans märsa. Jag tyckte dock aldrig Sonic Fightern var lika snygg som leopard turbon, så ingen parkering på nattduksbordet alltså.
Björn hade ingen motsvarande så jag körde själv, men det var kul det med. Mest upp och ner i garagebacken.
Jag tror bilen var med till sommarstället i Finland en gång, men gräs var för tungt att köra på så det blev inget mer där. Gräs var för tungt att köra i, och det trasslade in sig kring axlarna.
Första och största problemet som kom med tiden var nog hjullagren. Dom var av teflon som slets fort och bakhjulen började glappa ordentligt. Var fn få tag på nya lager?? Suck! I ren desperation gjorde jag fyra nya, av TRÄ!! Funkade... mindre bra. Provade plast, provade plexiglas, provade stål, inte bra det heller. Suck, jag ville köra ju.
Andra problemet som började dyka upp var drevet som satt på motorn som började bli väldigt slitet och snart inga kuggar kvar. Det blev stiltje i körningen innan Rynos hobbyshop i Uppsala blev räddningen för där kunde jag äntligen få tag på reservdelar! Runt 1995 tror jag det hände. Köpte nya lager av brons. Blev inte riktigt nöjd, så då blev det kullager till slut. Så perfekt! Tänk om bilen haft det som ny. Åsså en påse motordrev av rätt sort.
Originalbatteriet blev dåligt med tiden, men då hade NiMH-ackarna dykt upp som hade högre kapacitet. Trevligt.
Leopard turbon blev förpassad till skrothögen (snyft) men laddjacket från den ympades in på Acoms sändaren så jag kunde ladda batterierna på plats.

Andra bilar då?
En Tamiya Midnight Pumpkin hade varit frän, men det blev ingen sån heller. Men titta i katalogerna fick man ju.
Jag funderade senare på att köpa en Kyosho Laser Alpha, kunde vara kul med fyrhjulsdrift också. Men just när jag tänkte köpa en sålde dom istället bara en uppgaderad variant som var så väldigt ful! Det blev inget köp bara därför.
Nåt annat i tankarna var Kyoshos QRC-bilar. Metanoldrivna bilar med back, men då jag för en stund ägt en Kyosho Assault menanolbil insåg jag hur omständigt det är att köra bränslebil. En hel skottkärra grejer ska med till racinstället.
Nej el var smidigare.

En parantes var alltså en Kyosho Assault jag fick av Junevall. Hans grabb Markus hade kört med den, men inte särskilt mycket. Den var metanoldriven med allt som hör till. Motorn gick dåligt på den, vilket berodde på dålig passform inuti som gjorde den helt enkelt gick tungt! Filade lite i den och sen gick det bättre. Ett plastkugghjul som motorn gick emot var slut och inget gick att hitta. Men efter att ha kollat vad Ryno hade i alla sina kugghjulspåsar kom jag hem med ett helikopterkugghjul som gick att limma dit. Tror det var nåt knas med centrifugalkopplingen också, men där fanns delar.
Bilen skulle från början drag igång med en lång kuggstång av plast. Trasig såklart. Men bakpå motorn kunde man trycka emot en startmotor inte olik såna man startar propellermotorer på flygplan. Jag byggde en egen startmotor av en vindrutetorkarmotor från en toyota. Funkade!
Sålde sen bilen på tradera för 1500 då jag inte tyckte jag behövde den.

Sonic Fightern fick ett andra liv, och största liv, när jag började köra med Tejpe. Han körde Tamiya quickdrive Clod Buster bigfoot som var mer som en leksak. Vi rejsade inte utan det gick mest ut på att putta ikull och sen putta upp varandras bilar. Det tog dom stryk av, jodå. En Sonic Fighter är inte gjord för kontaktrejsing.
Det blev mycket laga och limma, borra, popnita dit plåt och annat. Mest på grund av den här bilen har jag blivit bra på att laga småsaker. Och använda PL400 , även med armering. Epoxi höll inte.
Clod Bustern höll bättre. Det enda som pajade på den, förutom en och annan limning var att motorn tog slut. Donator: Leopard turbo! Oklart om det var min eller hans.
Av och påknappen i bilen gick sönder. Tog den som fanns på min gamla Leopard Turbo, så på ett sätt lever den vidare. Främre bärarmarna gick av. Stötdämparfästena gick av. Bakre bärarm gick av. Limmade och köpte ny, men monterade aldrig då limningen faktiskt håller. Hela fronten är numer lagad. Består mest av plåt nu. Däcken tog slut, både fram och bak. Fram gick att hitta men inte bak. Framhjul var en kort stund bakhjulen från gamla Turbo Leoparden. Såg konstigt ut och gick så också. Kom turligt nog på att trimfälgarna bak man kunde köpa hade däck tillgängliga fortfarande. Bilen fick alltså nya däck och fälgar av något större storlek bak.
Motorn blev det kortis i så jag köpte en ny som gick bra mycket fortare.
Fartreglaget gick sönder så det blev ett nytt elektroniskt med back.
Bilen hade dubbla ackar ett tag för att få lite längre körtid. Den blev dock väldigt tung av det och slet mycket däck.
Fartreglaget gick ibland så varmt så lödtennet smälte. Tog bort lådan runt elektroniken för att få bättre kylning.
Nya motorn släppte magneterna i så den eldade upp backen i nya fartkontrollern. Köpte då en ny rotor till den gamla motorn och hittade en bakgavel (från en jag tror gammal skruvdragare).
Sen råkade jag ladda för länge så båda ackarna tog slut och chassit smälte och var inte så rakt längre.
Köpte en ny ack på 5000 mah (vad var den första nicd på? 1200?) men körde knappt nånting med den innan vi slutade.
Sen tröttnade jag på radiostyrt. Det fanns annat kul. 2009 tror jag det var. Köpte nya spindelleder 15 november då, och det var nog dom sista reservdelarna den fick.
Sommaren 2024 plockade jag fram min Sonic Fighter, lyckades ladda upp batteriet som förstås var helt tokslut, hittade batterier till sändaren och körde en stund. Två tappade drivaxlar senare förstod jag varför jag slutat köra med den.
Den är slut, för mycket fix. Ingen idé att fixa upp. Du får sova vidare min vän.

Eller vänta! Fan heller! Jag hade ju köpt några reservdelar jag aldrig monterat, däribland nya bärarmar bak! Två veckor senare hade jag också köpt nya original bakdäck, från Hong Kong. Kul med reservdelar som dykt upp igen.
Nya smartladdaren fick aldrig i mer än 3500 mah i 5000mah-acken, men den gick länge ändå, utan att den gick sönder! Nöjd!
Rejsade med tejpe precis som i gamla tider. Men han hade bättre 2450 AA-batterier den här gången som gick hur länge som helst! Eller nja, men efter en timme och 10 minuter tröttnade vi så han fick ge sig. Sonic fightern gick ju bara i 20.
Hmm, kanske ska köpa ny fartkontroller och bättre ack?
Så blav fallet. En hobbywing fartkontroller (haha you said fart) och en 5000 mah ack.
Med nya bakdäck gick den utmärkt att köra i grus igen, men asfaltskörning slet ganska mycket på dubbarna så jag tror vi hoppar över banracing så länge.
Tyvärr fortsätter den gå sönder ganska lätt men det är ju ett av problemen med gamla grejer.

Men under tiden hade det dykt upp en Tamiya Boomerang. What the sigma?
Jo min gamla 1/32-bil var ju en boomerang och Tamiya hade visst börjar nytillverka den i skala 1/10 och inte dyr heller. Köpte och byggde ihop. Klart man var sugen på 4WD! Nytt var också en lexankaross att måla. Hittade en likadan radio som kom original till sonic fightern på tradera. Tidsenligt ska det vara. Eller så beror det på jag har ingen erfarenhet av 2,4GHz radio så jag kör på gammalt beprövat. Fegis där!
Drivlinan blev en modern lipo-ack som parades med en borstlös motor med inbyggd fartkontroller. Jag hade valt motor som gjorde att bilen gick ungefär lika fort som original, det fick räcka. Det gjorde det, men satan så stark! Och axxet var ju explosivt! Galet!
Motorn var av crawler-modell, och det hade jag ingen aning om vad det var för nåt. "Det låter bra", men det gjorde att det ju gick utmärkt att krypköra och klättra i terrängen med. Kul faktiskt, och crawling verkar vara en stor grej numer. Batteriet räcker troligen hur länge som helst. Men efter en och en halv timme brukar man tröttna och åka hem.


Nu orkar jag inte skriva mer. hejdå!