Kung Sture och drottning Marlene av Hemmingsbol.



Det var en gång för inte så länge sen alls ett kungarike 
som hette Hemingsbol. Det låg i slutet på den krokigaste 
väg som vägverket nånsin hade sett, och där regerade kung 
Sture den förste och hans drottning Marlene.

Det bodde i ett magiskt medeltida litet slott av fabrikat 
Elementhus. Utanför låg en inhängnad där hovnarrarna 
så glatt kvackade runt. Längre nedåt landet låg lagårn, eller 
palatset om man så vill. Där inne bodde dom kungliga korna,
heliga hönsen, och kung Stures trimmade motorsåg.

På andra sidan palatset låg ett annat kungarike, eller 
drottningrike kanske det heter ,där svärmor regerade, men
det handlar inte vår saga om.


Paret var det lyckligaste kungapar som skådats på länge.. 
eller bara kanske.. bortsett från en liten sak.. Sen deras 
prinsessa fått vingar och flugit sin kos hade det blivit 
lite småtråkigt ibland.


En kväll funderade drottningen på vad mer hon kunde skaffa sig
som sällskap. Då kom hon på att under sommaren hade hon vaktat 
ett stort fyrfota djur åt en bonde som kom från ett annat 
kungarike. Hon tittade i trollkonstboken och såg att det
 kallades för "häst". En sån skulle ju hon naturligtvis ha! 
En ardenner förstås, för dom såg starka ut och blåste nog 
inte ikull så lätt.

Hon visade bilden i boken för sin kung som låg i soffan
och tittade på anktuellt.
-En sån här vill jag ha, sa hon, den kan dra kärran åt mig,
dra stock åt dig, och till sist men inte minst går den på hö!

-M-hm, jaså.. du vill det, sa han utan utan större reaktion.
 Han var väl van med sin drottnings halvgalna idéer och 
 påhitt som hon då och då kom med.


Drottningen plöjde igenom alla sina postorderkataloger och
alla gamla nummer av svensk damtidning  utan att hitta ens 
skuggan av en ardenner. 
Då slog hon istället på sin magiska kristallkula från 
IBM och började söka av trollnätet.

Och där satt hon, kväll ut och kväll in och letade och letade.
Hennes kung fick gå upp med kaffe och vrida på henne lite då 
och då så hon inte växte fast.
Det såg länge hopplöst ut, men så hörde hon ett gnägg från 
hela Öland, men del blev inget. Sen hörde hon ett annat från 
halva Norge, men det blev inte heller nåt.

En kväll när hon som vanligt satt vid kristallkulan och kungen
hennes kom upp med kvällsfikat frågade han:
-Hör du kära hustru, vad är det du letar så efter?
-En ardenner, svarade hon utan att lyfta blicken ifrån kulan,
 en ardenner med hovar svarta som ebenholts, en gnistrande päls 
 vacker som siden,tänder vita som elfenben och vita stjärnor 
 i pannan.
-Just ja en sån var det ja, svarade kungen och tog sig en 
funderare. 
Hade han inte hört talas om nån som vill sälja en sådan häst?

Redan nästa dag då drottningen åkt till ett annat kungarike
för att skriva ettor, femmor och tolvor, letade kungen fram
sin mobila djugeltelegraf från Nokia och satte igång att höra 
med sina bondpolare om nån hade en häst till salu.
Och jodå!, kungen kunde sina saker så redan nästa helg tog
kungaparet bensindroskan till Ugglebo för att titta på fyndet.

Hästen var precis lika vacker som drottningen förställt sig
så hon föll pladask för honom. Kungen hennes som hade sinnena
i behåll, tog fram sin bästa tumstock och mätte lite på hästen
och pratade sen lite med bonden som ägde honom.
Hästen hette Roy men hade aldrig jobbat på bensinstation.

På vägen hem satt drottnigen på passagerarplatsen och strålade
mer än vad solen i Ekenäs nånsin förmått att göra. Tyvärr
måste kungen berätta för henne att hästen var sex tvärhänder,
två fot och en famn hög, medans takhöjden i palatset bara var
en tolftedels stenkast och en yard.
-Voi voi!, utbrast hon, det betyder att det fattas två skålpund
 och en kilowatt för att han ska få plats!!

Just så var det, så de satte sej vid köksbordet och la pannorna
i djupa veck. Då kom drottningen på att hon hade SPCS palats-
konstuerarprogram inlagt på kristallkulan.
Hon satte sig på plats däruppe och lät skaparglädjen fröjdas!

Hon kom sen ner i köket med en jätteritning hon bredde ut över
köksbordet framför sin förbryllade make.
-Här ser du, sa hon, det här vill jag att du bygger åt mej!
Lagårn på ritningen hade fått tinnar och torn, landgång,
helikopterplatta, spaningstorn, trampolin  och vallgrav.

Kungen påpekade då att han inte alls äger all världens bygg-
företag något som hon visst misstagit sej på, och vände på
klacken för att lägga sej på soffan istället.

Drottning Marlene kom ett par dar senare med en revierad 
version av ritningen. Den här gången såg lagårn ,eller palatset
som det ju hette, riktigt normalt ut.

Kungen tyckte också att det såg rätt humant ut så han skulle
nog kunna tänka sig att bygga det. Men först skulle han lägga 
sej på soffan och vila lite. Och det gjorde han. Ofta, länge
och väl. Drottningen drog då några slutsatser....

Några dagar senare när kungen, just det, låg på soffan hördes
ett illvrål från lagårn. 
-Nu har hon klampat i råttfällan igen, tänkte han när han gick
ut för att se efter.

Där ute stod hans hustru och hade slagit sig på tummen med
hammaren.
-Den här, sa hon, den ska spikas upp här, det är för hästen!
-Nej det är nog bäst att jag gör det, svarade kungen, den där
 tummen gör nog bättre rätt för sig när den kokar kaffe åt mig.

Och så fortsatte det. Den veckan hördes många fler illvrål och 
gastanden från lagårn så kungen fick knappt en lugn stund på 
soffan. Men utan att igentligen tänka på det höll han på att 
bygga om lagårn. 
Det var nämligen en gammal beprövad trolldom som  kallades
"husmors list" som han drabbats av!...





Och så, kära vänner, tror jag inte att verkligheten kommit
längre än hit, inte ens det kanske. Det blir förmodligen 
en fortsättning så småningom, vi får se sa den blinde. 
Vi författare har det inte så lätt.